En ros blommande i öknen i en värld långt långt bort.
Trots känslotorkan och ensamhetens brännande hetta närde den sig på en dröm.
Vilse i en förvirrad värld ensam i ett kärlekslösta land,
drömmer om tröst från en vänlig själ
drömmer om kärlek från en man.
I det vilda sökandet blev hon skadad i sin själ
en oförstående varelse som inte kunde ge tröst.
De förstod inte hennes behov av kärlek och inte heller hennes rop på hjälp.
I sin blindhet sårade de henne fast ingen menade något ont.
Hon lever i rädsla av att bli sårad igen.
När ingen ser faller tårarna
tårarna som ingen någonsin får se.
Finns det nåt hopp för den ensamma rosen
eller den komma att försvinna i sitt öken?
Kan någon skänka hennes lycka och torka bort tårarna ingen ser?
Hoppet finns där ute där ingen letat förut.
Kärleken väntar bakom en hörna i väntan på hennes rop.