Med en massa känslor i en ända stor röra                                       
man blir alldeles slut av alla problem man måste höra
man vet aldrig varför eller hur
man ser ledsen ut och blir kallad sur.

Varför ska vi som människor lida
känna såren i oss svida
stora egoister som vi är
ser vi bara andra som besvär.

För svaga för att säga emot
ser bara andra som hot
för trötta för att bry oss
vi trapar runt på hårt glaskross.

Med taggarna utåt lever vi
önskar att en dag få känna sig fri
som små spädbarn
som katten som springer efter sitt garn
vågar inte prova på något nytt
rädd för känslan man får när man nyss spytt.

Någon måste vara den först
den första att våga trösta
säga och våga för det stå
inte bara vända ryggen och gå.

Lätt att säga att man ska
men svårt att första steget ta
ett litet ord inte särskillt stort
betyder mycket och går att säga fort.

Man mimar och verkligen försöker
men i ett tomt huvud man söker
man verkligen vill
man vet vad man ska använda det till.

Men inget kommer ut
och så tar allt slut
utan att vi något sagt får
vi vänder bara ryggen och går.